Resebrev från s/y Marina - Etapp 3

Position: Cowes, Cowes Yacht Haven / Isle of Wight (Cowes är för södra

england vad Marstrand är för svenska västkusten).
Nord 50 grader och 45,702 minuter (något norr om Prag)
Väst 1 grader 17.727 minuter (en bra bit väster om Paris)
Vilket är 621 sjömil (drygt 1100 kilometer)
Seglad distans enligt loggen är cirka 1400 sjömil (från Göteborg till Cowes).

s/y Marina har nu avverkat den tredje av de fem "etapperna" av sommarens seglingar - den över Irländska Sjön, Dublin och ner till Scilly Öarna. Scilly Öarna var på förhand den ”andra” höjdpunkten efter Hebriderna under vårt varv runt Storbritannien. Vår gissning visade sig vara korrekt ­ Scilly levde med råge upp till alla förväntningar! Vi har nu påbörjat etapp 4 den genom engelska kanalen och upp till Holland där vi skall vara senast den 29 juli. Då Scilly öarna fick lite mer tid än planerat gjorde vi ett längre skutt direkt ifrån Scilly till Cowes på Isle of Wight dit vi anlände sent i eftermiddags.

Det förra resebrevet slutade med att vi låg kvar i Bangor och skulle bygga om gasolsystemet till engelsk standard för att kunna använda lokala gasoltuber. Efter en längre promenad till en campingfirma och lite shopping så hade Marina en engelsk gasoltub, en engelsk propanregulator och en bit extra gasolslang. Efter prov så är det nu konstaterat att engelska gasoltuber passar utmärkt mot en svensk regulator vilket gör det mycket enkelt att segla här. Nu återstår bara att panta den engelska tuben i Dover…

Marinan i Bangor förtjänar att nämnas en gång till. Bättre service, fräschare lokaler och rent allmänt trevligare marina har vi inte sett, läst eller hört talas om tidigare. Bara det att det fanns badrum med badkar inne bland duscharna säger en hel del… Nu lämnade vi trots allt Bangor och Nordirland och seglade söderut till Irland och Dublin. På vägen passerade vi fyrskeppet South Rock i ”senskymningen” och tog några kort som blev ganska läckra trots det svaga ljuset.

I Dublin valde vi att gå in till Dublin City Moorings som ligger mitt inne i centrala Dublin. På vägen in seglar man genom och förbi hela Dublins tämligen aktiva hamn vilket gör att antalet AIS-objekt på datorskärmen tidvis var omfattande. Till sist får man begära broöppning och sen är man framme vid en lång och mycket kraftigpontonbrygga som man förtöjer vid. Därifrån är det 5 minuters promenad till Trinity College och allt annat som finns i centrala Dublin. Hamnen är dessutom bevakad dygnet runt av ett gäng hamnkaptener som personligen öppnar grinden varje gång man vill in eller ut. Hur de får ihop det ekonomiskt när vi som mest bara var 3 båtar i hamnen (hamnavgiften var cirka 35 euro per dag) förstår vi inte.

I Dublin åkte vi den obligatoriska stadsrundturen, besökte zoo och shoppade. En heldag fick också åt för att demontera den gamla varmvattenberedaren och montera i den nya ­ vår nästa båt skall vara minst dubbelt så stor är en lärdom man drar av sådant arbete…

En dag hyrde vi också bil och körde söderut till staden Kilkenny som är riktigt pitoresk och i vars centrum ett stort slott ligger som varsamt renoveras till var det en gång var. Imponerade men vi som ”nyss” sett Kinloch Castle på Rhum slog snabbt fram att skall man se ett slott så är det det på Rhum. På vägen tillbaka till Dublin åkte vi över bergen söder om Dublin och gjorde ett stopp i Glendalough.

Efter 4 dagar i Irland kan man lätt konstatera av ”bygg-kran-indexet” att Irland just nu går mycket bra. Det byggs stort, pampig och i mycket stor mängd precis över allt och så har de tydligen gjort i närmare 15 år nu. Kan de verkligen få ekonomi i allt de bygger eller är det byggandet i sig som håller ekonomin igång fram till den stora fastighetscrashen om några år?

Efter Dublin gjorde vi ett kort bunkringsstopp i marinan precis utanför Dublin innan vi fortsatte söderut med planen att gå de cirka 130 sjömilen söder och västerut till Waterford. Vinden ökade dock mer än lovat, den västliga vridningen kom inte och efter cirka 40 M så tröttnade vi på kuling i näsan och motström och gick in i Arklow som visade sig vara en större stad än vad vi trodde och med en liten liten och extremt trång marina som dock var väldigt skyddad. Vattnet i marinan måste däremot ha stått still i basängen de sista 20 åren för det var riktigt smutsigt och äckligt…

Vi stannade två nätter i Arklow och seglade sedan mot Scillyöarna ­ nu med perfekt vind. Seglingen söderut tog nästan exakt 24 timmar från Arklow till Bishop Rock som är den fyren som står längst västerut på Scillyöarna. Just när vi närmade oss Bishop Rock så slog vädret om till svaga ostlinga vindare, strålande sol och högtryck. Vi rundade fyren som en gång har blåst bort, många gånger har spolats över fullständigt och därefter byggts om till vad den är idag. Numera spolas den bara över när det blåser mycket… En imponerande fyr!

Efter vi hade seglat runt Bishop Rock och tagit ett minneskort full på den så gick vi in till St Mary som är huvudön. Där förtöjer man vid mycket kraftiga besöksbojar och då det nu började bli högsäsong så ligger man två eller tre båtar vid varje boj. Vid ostling vind är St Marys pool som det heter väl skyddat ­ i västlig vind är den helt öppet för kraften ifrån Atlanten vilket gör att man ligger kvar så länge vädret är rätt.

St Mary (huvudön) är pittoresk och förvånansvärt lite ”turistig” för att leva i så hög grad på turism. Att besöka de övriga öarna är ett måste. Vi tog en heldagstur som gav oss några timmar på öarna Bryher, Tresco och St Agnes.

På Bryher promenerar man runt och får en känsla av det gamla Scilly. Vi hittade också ett hotell med namnet Hell Bay som iofs ligger en bit ifrån viken Hell Bay men som erbjöd kaffe, Coca-Cola och glass. Hotellet hade enligt Emelie en stil och inredning som var just som hon vill ha den så nu ligger vardagsrummet hemma farligt till…

På Tresco finns en av Scillyöarnas stora sevärdheter - Abbey Gardens. Familjen Smith har arrenderat ön i flera hundra år och har byggt upp en park som innehåller växter ifrån mer eller mindre hela världen. Klimatet på Scillyöarna och Tresco i synnerhet gör att växterna lever och frodas trots att de har flyttats ifrån helt andra delar av världen. Parken är närmare 1 x 1 kilometer stor och är tidvis lika lummig som en djungel.

På St Agnes är den stora sevärdheten fyren som ersattes av Bishop Rock, den gamla livräddningsstationen och de två små byarna på ön. Hur man kunde få ihop en frivillig besättningen till livräddningsstationen här som via den längsta rampen i england sjösatte små öppna livräddningsbåtar rakt mot väster som skulle ros ut till klipporna i väster för att försöka rädda människor på grundstötta fartyg är inte helt lätt att förstå.

Den sista natten på Scilly låg vi alla tre båtarna för ankare i en liten vik på västsidan av Bryher med Atlanten i ryggen. På kvällen hade vi gemensamt grillparty på stranden medans tidvattnet steg och barnen lekte i solnedgången. Kvällen innan hade vi haft gemensam hummer middag men vi var nog alla överens om att kvällen på Bryher trots allt överträffade även färsk nykokt hummer.

Vi var nu tre dagar efter tidschema och för att inte riskera att hamna i tidsnöd vid sämre väder, haveri eller något liknande så tog vi beslutet att göra ett längre skutt från Scilly ­ vi hamnade då i Cowes på Isle of Wight dryga 200 sjömil öster om Scillyöarna.

Resan hit var nästan hela vägen ytterst händelsefattig med mycket svaga västliga vindare vilket betydde motorgång. När dimman kom visade det sig att radarn inte verkar få iväg något effekt ut eller inte verkar lyckas ta emot något ifrån antennen. Glapp och korrosion är misstänkt då lite 5-56 förbättrade funktionen något lite men ändå långt ifrån att vara användbar.

AIS:en ersätter inte en radar men med en trasig radar så blir nyttan med

en AIS-mottagare ännu större.

The Needles passerade vi i strålande sol, svaga vindar och stark ström (över 3 knop) vilket gav fräcka effekter på havsytan och infarten till The Solent som vattnen innanför Isle of Wight heter blev odramtisk ända tills något dunkade till under båten och motorn började vibrera. Första tanken var att ett rep eller ett nät hade fastnat i propellern men efter en stunds funderade nu under kvällen så lutar det år att vi troligen har tappat ett propellerblad ­ fast vi hoppas fortfarande på att något sitter fast i den.

Efter förtöjning och betalning av den högsta hamnavgiften hittils (26 pund ­ vilket ökar till 34 pund på helgerna) så visar det sig att hamnen erbjuder en stor gränslekran, Volvo Penta återförsäljare (propellern) och Raymarine (radarn) återfärsäljare. Så morgondagen kommer att användas till att lösa problem ­ sen skall vi snabbturista på Isle of Wight innan vi så snart som möjligt seglare vidare österut mot Dover, Frankrike, Belgien och Holland.

Nu är det återigen sovdags - nytt resebrev kommer om cirka 10 dagar. Då har vi nått Holland och troligen börjat vår färd genom någon av kanalerna där och då har vi påbörjat den 5:e etappen som också är den sista och som avslutas i Göteborg helgen den 12-13 augusti. Om vädret är passande så hoppas vi kunna ligga på SXK:s blivande klubbö/uthamn Risö strax söder om Fotö i Göteborgs norra skärgård natten mellan den 11 och 12 augusti. Har några andra lust att segla ut dit och göra oss sällskap så vore det trevligt.

Om ni svarar på detta mail så gör det då till adressen marina2006@lundgren.nu och utan bifogade filer och utan en massa "medföljande" text ifrån tidigare brev då dessa mail kan komma att hämtas via kortvågsradio som erbjuder en extremt långsam överföringshastighet. Om ni svarar till den adress brevet är skickat ifrån så finns risk att vi aldrig ser svaret. Om ni så önskar får detta resebrev distribueras till andra i både pappers- och elektroniskform.

Lev väl och segla lugnt - det gör vi. Hemma i Sverige är vi igen den 13:e augusti (även om vi jobbar mot den 12:e då det vankas bröllop i bekantskapskretsen).

Hälsningar Familjen Lundgren och Stina ombord på s/y Marina.



Till början | Skriv ut
Ändrad: 2011-02-08 13:26 / Visad: 1791 gånger.